När vi går där i skogen med rumporna i vädret och plockar bär, så kommer det en stor lastbil och ska köra förbi. Mission impossible, eftersom vår bil står i vägen (SMAL grusväg, alltså). Måste alltså flytta vår lilla bil, backa iväg till någon liten skogsväg där man kan köra in och ställa bilen. Problemet är att jag har klumpiga gummistövlar och har inte kört mammas bil på väldigt länge (och ja, kände mig något stressad också) och får liksom inte riktigt till det, vilket gör att jag INTE. FÅR. BORT. BILEN! Paniken som infinner sig när man står halvvägs ner i diket och hjulen bara spinner i gruset samtidigt som en smått irriterad lastbilschaffis tittar på en med lastbilen på tomgång bakom sig. Hujedamej. Ungefär här någonstans försvinner min stolthet i tomma intet och chauffören får hoppa in och hjälpa till att köra upp och backa iväg vår bil. Åh, genansen! "Tacktack", liksom, "för att du kör vår bil när jag inte klarar av det..." "Var har du fått ditt körkort - i flingpaketet eller?!" (Sa han inte.) Lärdom: parkera inte utmed vägen om det är en toksmal grusväg, för det kommer att komma en lastbil.

 

Det här är så himla typiskt mig och min mor. Brorsan kallar oss "ett jävla radarpar, i stil med Helan och Halvan". Bortsett från att vi är mer som två Halvor.